Misantropen är död, leve människan..

Älskar människan, trots vår dumhet att hela tiden axla över vårt ansvar till livet på imbecilla politiker,  som sen gör sig besväret att skydda oss ifrån allt ont. Är det inte islamister, terrorister eller de socialt konstruerade våldsamma männen, så är det en nedfallande himmel som de påstås kunna skydda oss emot. Kommer vi dock på tanken att ta ansvaret för våra liv själva och även skydda oss mot all det onda själva så fyller de ju ingen funktion. Ge dem ingen funktion,, ta bort dem ur min åsyn 😉

När ska vi inse att politiker är onödiga och för länge sen förlorat insikten om hur man bygger ett demokratiskt samhälle. Det vi istället behöver är riktiga demokrater och som ger fan i att bli maktfullkomliga besserwissrar.. Demokrati är inte så svårt, det är helt upp till oss vi vill vara med och skapa en eller inte. Till att börja med kan vi alla börja se på varandra för vad vi faktiskt är, endast människor. Existerar ingenting annat utan det är endast skapat av de dogmer, tankemönster och regler som vi trott att vi behöver för att forma oss en identitet.

Mer behövs inte, vi behöver inga politiker eller politiska ideologier till det, utan det enda som krävs är att vi har modet att se människan som bor bakom alla de fasader som många väljer att klistra sig själva och som andra valt att klistra dit . Man vill vara någon och tillhöra någon,  helst något betydande då som då bekräftas av andra omkring.

None are more hopelessly enslaved than those who falsely believe they are free

Vägen för att nå gud tror jag inte är lång, utan bara svår att se. (Jag pratar inte om gud på det sätt vi vanligtvis tvingar oss att se på gud, utan som någonting som bor inom oss och som är hela essensen av vårt väsen) Saker står i vägen, tidigare generationer, historia, kunskap och fram för allt relationer står i vägen. Gud ser vi då vi är små, men vartefter vi växer upp så förlorar vi mer och mer kontakt med vår gud och detta gör oss inte bara till slavar, utan också till någonting annat än det vi egentligen är.  Vi får t.ex. lära oss att  kärlek är si eller så genom att se på andra, inte genom att ta det vi redan har och forma vår värld utefter vår egen kärlek.  Allting vi lär oss är små små steg där vi mer och mer förlorar kontakten med oss själva och blir till det som andra förväntar sig att vi ska vara. Små fragment av alla de människor vi någonsin kommit i kontakt med och som vi också ärvt ifrån alla tidigare generationer.

Rätt som det är brister det bara, bördan blir helt enkelt för tung att bära. Ingen klarar av att bära mänsklighetens samlade smärta på sina axlar och kommer antingen att fastna i det eller också bryta sig ur sitt andliga fängelse och starta sitt liv som pånyttfödd. I mitt fall så fastnade jag helt i en tidigare relation som tog alla min energi, vilja och allting  jag sa eller gjorde bottnade på ett eller annat sätt i denna sjuka relation. Vet inte hur länge, men vet att just denna relation var mer som en tung sten som jag burit med mig genom hela mitt ”vuxna” liv och som egentligen inte var bunden till någon person. En sten där jag gottade mig i min egen ömkan, martyrskap och som jag vårdat, tagit hand om och gjort till någonting som endast var mitt. Ingen annan kunde ta den, ingen kunde bryta sig in och alla försök till att komma in där förtärkte istället min bild av att det var någonting som jag måste försvara till min sista blodsdroppe. Stenen blev helt enkelt tyngre och tyngre och fler lager av självförnekelse byggdes på ju äldre jag blev.

Nu känns det som jag står vid ett vägskäl och tom. tagit ett första steg ut i en helt outforskad värld. Energin har sakta återvänt, nyfikenheten har det också.  Stenen jag burit på genom hela mitt liv är troligen på väg bort för att aldrig återvända.  Visst, ont gör det fortfarande och mycket arbete är det säkert kvar, men det lilla rum jag tidigare fyllt endast med smärta håller numera på att fyllas med någonting som jag tror denna värld, istället för att vilja slå sönder, kommer att omfamna och ge kärlek, vilket egentligen alltid varit mitt huvudsakliga mål.

Facebook

Nu öppnade jag min sida på Facebook igen efter att ha låtit den ligga nere i några år. Har länge tyckt att media förmedlar en bild av ett Hunkydory Disneyland som inte på något sett beskriver den komplexa verklighet vi lever i, nu förstår jag mer varför. Vad skapar all den nonsens som förmedlas via våra medier där alla tycker och tänker likadant? Vilka intellekt formas av allt detta?  Troligen blir vi lika infantila som det vi tittar på och hur Facebook används, tycks bekräfta detta alldeles för tydligt. När man hela tiden skyddas emot de som har olika eller tom. helt motsatt åsikt så kommer sekttänkandet som ett brev på posten.   Multikulti, mångkultur!,  snarare tvärtom, det som vi skapat är vad jag upplever som en monokultur där även själva kulturen inte kommer ifrån våra själar och hjärtan, utan uppifrån, ifrån korporativen och deras utvalda politiker. 

Det brinner ett par eldar i landet i allafall tack och lov, Tanja Bergquist är en av dem och det finns några till.

Ego-The false center

”The first thing to be understood is what ego is. A child is born. A child is born without any knowledge, any consciousness of his own self. And when a child is born the first thing he becomes aware of is not himself; the first thing he becomes aware of is the other. It is natural, because the eyes open outwards, the hands touch others, the ears listen to others, the tongue tastes food and the nose smells the outside. All these senses open outwards.

That is what birth means. Birth means coming into this world, the world of the outside. So when a child is born, he is born into this world. He opens his eyes, sees others. ‘Other’ means the thou. He becomes aware of the mother first. Then, by and by, he becomes aware of his own body. That too is the other, that too belongs to the world. He is hungry and he feels the body; his need is satisfied, he forgets the body.

 This is how a child grows. First he becomes aware of you, thou, other, and then by and by, in contrast to you, thou, he becomes aware of himself.

 This awareness is a reflected awareness. He is not aware of who he is. He is simply aware of the mother and what she thinks about him. If she smiles, if she appreciates the child, if she says, ”You are beautiful,” if she hugs and kisses him, the child feels good about himself. Now an ego is born.

 Through appreciation, love, care, he feels he is good, he feels he is valuable, he feels he has some significance.

A center is born.

But this center is a reflected center. It is not his real being. He does not know who he is; he simply knows what others think about him. And this is the ego: the reflection, what others think. If nobody thinks that he is of any use, nobody appreciates him, nobody smiles, then too an ego is born: an ill ego; sad, rejected, like a wound; feeling inferior, worthless. This too is the ego. This too is a reflection.

First the mother – and mother means the world in the beginning. Then others will join the mother, and the world goes on growing. And the more the world grows, the more complex the ego becomes, because many others’ opinions are reflected.

The ego is an accumulated phenomenon, a by-product of living with others. If a child lives totally alone, he will never come to grow an ego. But that is not going to help. He will remain like an animal. That doesn’t mean that he will come to know the real self, no.

 The real can be known only through the false, so the ego is a must. One has to pass through it. It is a discipline. The real can be known only through the illusion. You cannot know the truth directly. First you have to know that which is not true. First you have to encounter the untrue. Through that encounter you become capable of knowing the truth. If you know the false as the false, truth will dawn upon you.

 Ego is a need; it is a social need, it is a social by-product. The society means all that is around you – not you, but all that is around you. All, minus you, is the society. And everybody reflects. You will go to school and the teacher will reflect who you are. You will be in friendship with other children and they will reflect who you are. By and by, everybody is adding to your ego, and everybody is trying to modify it in such a way that you don’t become a problem to the society.

They are not concerned with you.

They are concerned with the society.

 Society is concerned with itself, and that’s how it should be.”

http://deoxy.org/egofalse.htm

Förhoppningsvis når allt fler människor insikt så att vi själva kan börja skapa en framtid där vi verkligen lever.

Mala Vita

Måste bara tipsa om lite härlig ”gipsypunk”.  Mala Vita som jag upptäckte för något år sen och har lyssnat på sedan dess påminner en del om Manu Chao men har fört in lite mer ”gipsy, ”balkan” i sin musik vilket jag finner mycket tilltalande.  Deras förra skiva Disorganizzata är enligt mig den bästa, men även deras nya En Exilio tycker jag är riktigt bra, men tyvärr mer ”radiovänlig”.

”Sanningsrörelse”

Alla är vi på väg mot något som kan kallas sin egen sanning. Många är vi som fastnar på vägen i vår rädsla för ensamhet, utanförskap, död osv.. och därför annamar en redan etablerad sanning. Ideologier, religioner mm. bidrar alla med sin sanning,  men oavsett hur mycket vetenskap, teologi, ideologi som styrker denna sanning så är det aldrig din egen sanning.  Söker man efter svar på en sanning utanför sig själv kommer man aldrig att finna den, för det är innuti oss själva som  svaret  finns. Den sanning vi får förmedlad utifrån är alltid någon annans sanning och genom att ta till sig den så får de som har denna uppfattning mer makt. Vi ger mao. bort makten över oss själva till krafter utanför och är därför lätta att kontrollera, manipulera då inte ens vet sanningen om oss själva. 

 Har vi däremot lärt oss att bygga upp en stark integritet och strävar efter att själva  ha kontrollen över våra egna liv så behandlar vi all information utifrån på helt andra sätt.  En auktorietet har inte rätt endast för att det är en auktoritet. En sanning är inte sann för att det finns miljoner som tror på den. Det som då är helt avgörande är ens eget omdöme och det är i allafall att vara på väg att hitta den. Vägen, utvecklingen är kaotisk många gånger och oftast står man där helt ensam i en oändlig öken där det inte finns någonting alls att hålla sig i. Ingen mamma, ingen pappa, ingen storebror, det kan inte finnas något alls där att utan dig själv. Utan att ha nått dit, så vet man ingenting, man vet inte vem man är, man vet inte hur världen ser ut, man vet inte mer än det som ens ego valt ut som sin sanning, men som  alltid endast är en bekräftelse av någon annans sanning.

En som jag tycker helt fantastisk låt och fantastisk video.

Kollektiv evolution

Vi är våra egon. Jaget är dock din verkliga existens och din identitet och den ända vägen att välja till att uppnå vad vi kallar att leva.  Se gärna filmen och sprid den vidare  överallt.

http://www.collective-evolution.com/2009/10/16/the-ego-video/

Jag kan inte längre rösta Pirat

Någonting har hänt sen starten och det som tidigare var och uppfattades som ett parti för yttrandefrihet, frihet och demokrati verkar ha blivit lika totalitärt styrt som alla andra, åtminstonde syns det så om man följer vissa heta diskussioner i deras forum.  Rick, Emma, Björn och Christian och kanske någon till av de som var med ifrån början tycker jag väldigt mycket om, så ingen smuts ska falla på dem.

Återlåtningen därinne  av  människor som vill göra gott har pågott ett bra tag, så snart kan man nog  bara se människor som vill gör ont eller ja säjande PK-iter kvar där. Många ville få det till att handla om ”foliehatt” versus ”papphatt”, men jag uppfattar det som att det inte var där kärnan egentligen låg, utan den gamla konflikten onda mot goda. Den auktoritära kontrollmänniskan mot den den demokratiska människan ung.  Det  öppensinnliga barnet mot den totalitära, stränga föräldern.  Det konstiga var att bl.a. jag tillhörde de äldre där och mina kontrahenter alltid de yngre.

Jag fick själv en ganska så auktoritär uppfostran, men anser mig ändå vara demokrat och ställer mig gärna upp och får bajs på mig för att skydda någon annans demokratiska rättigheter. Men man orkar inte hur länge som helst och dessutom när man ser färre och färre demokrater så blir det lätt att man tappar energi och modet att fortsätta. Jag gjorde det nu igen, tog mitt hjärta och stack,  och hur det gick till i detalj finns att läsa på annan plats. Känns som att skvallra att länka dit och det vill jag inte göra mig skyldig till.

Avslutar med en av mina favoriter; Tom Waits, som alltid stått stadigt och talat om för fascister att han inte passar in.

The ship is sinking 

Glöd

Har haft så mycket tankar på sista tiden att det nästan strömmar över. Mina åsikter formas om, mina tankar om livet, universum och allting formeligen exploderar i kaskader av olika ljus som alla är ute efter min uppmärksamhet. Den jag var igår har slutat existera och jag har troligen lyckats besegra ytterligare en av min inre fiender. Kanske jag nu slutar att vara så självgod, kanske jag nu slutar att vara bättre än någon annan och därmed erkänner för mig själv att jag inte på något sett har nått resans slutmål. Äh dessa tankar, vad vore jag utan dom? Jag vet för fan ingenting, men har erkänt för mig själv,  att det är så det ska vara, måste få vara. Vad vore det annars?  En efterhandskonstruktion som passar min världsbild och där bevisen för den för länge sen sipprat ner i  den politiska korrekthetens köttekvarnar, som därmed gjort mitt liv omöjligt. Jo, jag lever i det omöjligas värld, där finns bara jag och ingen annan. Den förbjudna världen som bara existerar långt därborta och där ingenting ser ut som är tänkt att det ska se ut. Vem är det föresten som tänkt ut att världen ska se ut på ett visst sätt och att man som individ inte är inbjuden dit? För att bli inbjuden dit, känns det som att man måste tänka på ett visst sätt,  klä sig på ett visst sätt. Även uppföra sig på ett visst sätt.  Men jag då, var ska jag  ta vägen? Gärdestad sjöng om månen, men jag viull inte dit. Jag vill vara här ibland alla andra och tänka som jag vill,  klä mig som jag vill. Och även uppföra mig som jag vill.  Man mår bäst av att tycka om sig själv och det brukar man göra om man strävar efter det goda.  Troligen är det, det goda man ska visa upp, säger jag till mig själv, men det känns inte som att samhället håller med. Det känns som att våra värden, normer och målsättningar kommer ifrån människor som strävar efter det onda.  Det som vill göra andra människor illa och som inte har så mycket till övers för den som känner sig lite utanför. De brukar säga saker som är sanningar, inte min sanning, utan deras sanning och om man inte tar till sig den så är man en idiot av något slag.  Men om de inte snart slutar att  kalla alla för idioter så kan jag inte se att det skulle bli så många kvar, kanske bara ett tiotal.  Borde inte snart alla vi miljarder idioter,  alltså vi  som strävar efter det goda,  vara tillräckligt modiga för att skapa ett samhälle vilket  strävar efter våra mål? Målet vi troligen skulle kunna kalla en  demokrati,  vilket inrymmer  något sådant som  t.ex. ”freedom of choice”.

Piratpartiets utveckling

Det svåra är att fortsätta vara modiga. Det är svårt att förändra någonting om man blir feg.  Många vill forma, utveckla, bredda, men om partiet fostrar fram fel sorts kultur inom sig så är chansen att man lyckas åstadkomma någonting ganska liten. Partiet kanske finns kvar, men viljan till förändring minskar i takt med att man gör mindre och mindre motstånd emot storebrorsmentaliteten som råder hos de som befinner sig ett ett trappsteg upp i systemet.  Ju längre bort ifrån människan man kommer desto mer behöver man skydda sig emot henne/honom och det är denna utveckling som leder till de totalitära samhällen som idag håller på att växa fram.  Det börjar med att man ser ner på någon och därmed anser denne mindre värd. Alltså är det av vikt att aldrig tänka på sig själv som klokare, smartare, bättre bildad osv. inte bara för att det är tankar som är sprungna ur ditt eget ego och därmed lätta att styra och att bli manipulerad, utan för att det dessutom leder till att man kommer längre och längre ifrån sitt eget sanna väsen. Genom egot nås vi och lockas av framgång, karriär och bli erkänd men det är exakt så vi vi blir till de slavar som uppehåller det matrialistiska systemet och därmed slutar att vara jämlik med alla andra människor. 

Samhället ser inte ut som det gör för att vi har kulturer där man blir belönad om man visar mod. Samhället ser ut som det gör för att i har system som belönar feghet och där den som väljer att passa in tar sig fram och därmed når framgång i form av makt/pengar. Däremot står det så fint i våra grundlagar och konstitutioner, att  den som står utanför har rättigheten att fortfarande stå utanför, men med facit i handen så är det ingenting som efterlevs utan vi alla fostras in i ett vi och dom tänkande, där vi har rätt, är bättre, är intelligentare osv.. Som rörelse måste man nog ta fram en kultur där man aldrig ser ner på någon, utan man måste hela tiden värna om människans lika värde. Ibland är det inte så svårt eller krävs något större mod, men ofta krävs det just mod för att inte se ner på någon annan för dennes åsikter eller agerande.