Vägen för att nå gud tror jag inte är lång, utan bara svår att se. (Jag pratar inte om gud på det sätt vi vanligtvis tvingar oss att se på gud, utan som någonting som bor inom oss och som är hela essensen av vårt väsen) Saker står i vägen, tidigare generationer, historia, kunskap och fram för allt relationer står i vägen. Gud ser vi då vi är små, men vartefter vi växer upp så förlorar vi mer och mer kontakt med vår gud och detta gör oss inte bara till slavar, utan också till någonting annat än det vi egentligen är.  Vi får t.ex. lära oss att  kärlek är si eller så genom att se på andra, inte genom att ta det vi redan har och forma vår värld utefter vår egen kärlek.  Allting vi lär oss är små små steg där vi mer och mer förlorar kontakten med oss själva och blir till det som andra förväntar sig att vi ska vara. Små fragment av alla de människor vi någonsin kommit i kontakt med och som vi också ärvt ifrån alla tidigare generationer.

Rätt som det är brister det bara, bördan blir helt enkelt för tung att bära. Ingen klarar av att bära mänsklighetens samlade smärta på sina axlar och kommer antingen att fastna i det eller också bryta sig ur sitt andliga fängelse och starta sitt liv som pånyttfödd. I mitt fall så fastnade jag helt i en tidigare relation som tog alla min energi, vilja och allting  jag sa eller gjorde bottnade på ett eller annat sätt i denna sjuka relation. Vet inte hur länge, men vet att just denna relation var mer som en tung sten som jag burit med mig genom hela mitt ”vuxna” liv och som egentligen inte var bunden till någon person. En sten där jag gottade mig i min egen ömkan, martyrskap och som jag vårdat, tagit hand om och gjort till någonting som endast var mitt. Ingen annan kunde ta den, ingen kunde bryta sig in och alla försök till att komma in där förtärkte istället min bild av att det var någonting som jag måste försvara till min sista blodsdroppe. Stenen blev helt enkelt tyngre och tyngre och fler lager av självförnekelse byggdes på ju äldre jag blev.

Nu känns det som jag står vid ett vägskäl och tom. tagit ett första steg ut i en helt outforskad värld. Energin har sakta återvänt, nyfikenheten har det också.  Stenen jag burit på genom hela mitt liv är troligen på väg bort för att aldrig återvända.  Visst, ont gör det fortfarande och mycket arbete är det säkert kvar, men det lilla rum jag tidigare fyllt endast med smärta håller numera på att fyllas med någonting som jag tror denna värld, istället för att vilja slå sönder, kommer att omfamna och ge kärlek, vilket egentligen alltid varit mitt huvudsakliga mål.

Annonser