Har haft så mycket tankar på sista tiden att det nästan strömmar över. Mina åsikter formas om, mina tankar om livet, universum och allting formeligen exploderar i kaskader av olika ljus som alla är ute efter min uppmärksamhet. Den jag var igår har slutat existera och jag har troligen lyckats besegra ytterligare en av min inre fiender. Kanske jag nu slutar att vara så självgod, kanske jag nu slutar att vara bättre än någon annan och därmed erkänner för mig själv att jag inte på något sett har nått resans slutmål. Äh dessa tankar, vad vore jag utan dom? Jag vet för fan ingenting, men har erkänt för mig själv,  att det är så det ska vara, måste få vara. Vad vore det annars?  En efterhandskonstruktion som passar min världsbild och där bevisen för den för länge sen sipprat ner i  den politiska korrekthetens köttekvarnar, som därmed gjort mitt liv omöjligt. Jo, jag lever i det omöjligas värld, där finns bara jag och ingen annan. Den förbjudna världen som bara existerar långt därborta och där ingenting ser ut som är tänkt att det ska se ut. Vem är det föresten som tänkt ut att världen ska se ut på ett visst sätt och att man som individ inte är inbjuden dit? För att bli inbjuden dit, känns det som att man måste tänka på ett visst sätt,  klä sig på ett visst sätt. Även uppföra sig på ett visst sätt.  Men jag då, var ska jag  ta vägen? Gärdestad sjöng om månen, men jag viull inte dit. Jag vill vara här ibland alla andra och tänka som jag vill,  klä mig som jag vill. Och även uppföra mig som jag vill.  Man mår bäst av att tycka om sig själv och det brukar man göra om man strävar efter det goda.  Troligen är det, det goda man ska visa upp, säger jag till mig själv, men det känns inte som att samhället håller med. Det känns som att våra värden, normer och målsättningar kommer ifrån människor som strävar efter det onda.  Det som vill göra andra människor illa och som inte har så mycket till övers för den som känner sig lite utanför. De brukar säga saker som är sanningar, inte min sanning, utan deras sanning och om man inte tar till sig den så är man en idiot av något slag.  Men om de inte snart slutar att  kalla alla för idioter så kan jag inte se att det skulle bli så många kvar, kanske bara ett tiotal.  Borde inte snart alla vi miljarder idioter,  alltså vi  som strävar efter det goda,  vara tillräckligt modiga för att skapa ett samhälle vilket  strävar efter våra mål? Målet vi troligen skulle kunna kalla en  demokrati,  vilket inrymmer  något sådant som  t.ex. ”freedom of choice”.

Annonser